Eilert Älskad, saknad

Några tankar

Hej!

Jag känner ju er inte alls, men har följt er resa genom media. Idag när jag fick se er fina minnesannons, gick jag in på hemsidan och började läsa mer ingående vad som hänt och blev då ännu mer berörd över er kamp. Jag har inte läst exakt alla turer, får göra det i omgångar för det berör mig så mycket.
Ni har genom ert mod gjort något mycket  betydelsefullt.

Jag har själv erfarenhet av att vara anhörig och upplevt hur det är att inte bli tagen på allvar, lyssnad på... inom psykiatrin.
De tycker ju att det är så bra att det finns anhöriga som stöttar, men när man kommer med för mycket åsikter, frågor i deras ögon och att man behöver hjälp av dem är min erfarenhet att många  backar, försvarar sig på olika sätt och lägger över ansvaret på anhöriga. Sedan vet de att anhöriga när det gäller psykisk ohälsa inte är de som skriker högst.Jag har också under årens lopp både som anhörig och i mitt arbete inom vården funderat en hel del över hänsynstagandet till den personliga integriteten och självbestämmandet när det gäller personer som börjar förlora eller förlorat sin insikt i någon sjukdom. Det är mycket svårt att hantera för alla, men min erfarenhet är att i alla fall vikten av att handla mycket snabbt när personen är lite mer mottaglig för åtgärder. Ibland har jag också tyckt att det skulle var lättare och mindre stigmatiserande att använda sig av tvångsåtgärder för att rädda liv. Man frågar ju inte en som är allvarligt fysiskt skadad om man får lov att ringa ambulans. Ja, det finns mycket att fundera över inom detta område.

Tänker på er anhöriga som lever i den smärtsamma och ofattbara saknaden efter en nära anhörig, samtidigt som man vill, måste och tvingas leva ett så bra liv som möjligt.

Tankar från en anhörig