Eilert Älskad, saknad

Allt som hände min pappa

Av Maja Tordsson

Det är många som undrat vad som hänt med min pappa, eftersom han är död och så. ska berätta det nu.

allt började i början av 2010, det var nånting som var fel med pappa, man känner ju sin pappa väldigt väl om man har levt med han hela sitt liv, så jag såg det direkt. Han blev helt enkelt deprimerad, låg i soffan hela dagar, pratade inte, bara sov. och så var det i kanske en månad tills det utvecklades. Min pappa var rädd för att ta mediciner, han var rädd att hans hjärta skulle sluta slå om det slog ''hårt'' tex när man blev andfådd. Så hade han varit i hela sitt liv, och det var liksom inget konstigt med det, men av någon anledning blev allting lite för mycket för honom, 2009 renoverade vi tyå halva huset, det var väldigt mycket stress, byggarbetare, kaffegörande och massa sånt, så min pappa vig nog, han blev deprimerad. Efter nån månad som jag sa innan så utvecklades deprissionen och blev ångest. Han kunde nu bli rädd för det minsta lilla, ibland så ''gick hans hjärna loss'' som jag brukade säga och blev helt galen, han sprang upp och ner för trapporna, välte stolar, slog sig själv, dunkade huvvet i väggar och tillochmed låste in sig i olika rum. Detta kallades för panikångest, när det bildas en liten demon i kroppen som sakta äter upp sin riktiga personlighet. I början var dessa attacker bara en gång i veckan, minst, men även det utvecklade sig. (Min pappa var rädd för att läggas in på psyksjukhus, han hade även en väldig skam över detta, han skämdes över det. Så vi fick inte in honom på sjukhus förrens den sista sekunden.) Som sagt så utvecklades dessa attacker till varrannan dag, sen varje dag, sen flera gånger om dagen, och tillslut hela tiden. Den lilla demonen (psyksjukdomen) som jag kallade det hade ätit upp min pappa innifrån, det fanns ingenting kvar av min PAPPA. Det var bara demonen kvar. Och efter många om och men så fick vi in han på sjukhus, tillslut. Jag försökte få bort demonen genom att slå pappa (eller demonen som var i pappas kropp), jag skrek på honom tills min röst inte höll mer, jag grät, jag hotade med att dra hemifrån, (det gjorde jag även ett par gånger). Mitt liv var som ett stökigt rum, demonen hade bara slagit pappa som en blixt och även fast pappas kropp var där och levande så fanns inte hans personlighet kvar, rättare sagt så fanns inte min pappa kvar efter demonen hade slagit till honom så hårt.

IALLAFALL så fick vi in honom i SSS och vi hade skickat papper till en specialistläkare om HUR han var och sånt.
Förlåt för mitt sätt att vara nu men DEN JÄVLEN SLARVADE BORT PAPPRERNA OCH PERSONALEN I SSS FICK BARA NÅGRA PAPPER, DVS ATT PAPPA BLEV UTSKICKAD FRÅN SSS FÖR DOM TYCKTE ATT HAN VAR FRISK NOG, BARA FÖR ATT HAN SPECIALISTLÄKAREN HADE SLARVAT BORT DOM VIKTIGASTE PAPPRERNA!
DET kallar jag faktiskt för vållande till annans död. FÖR om DEN JÄVLA ''SPECIALIST''LÄKAREN INTE SKULLE SLARVAT BORT PAPPRERNA SÅ SKULLE MIN PAPPA LEVT, OCH TROLIGEN VARA FRISK NU.
Ord kan inte förklara hur mycket jag bara vill skrika på läkaren, hur mycket jag vill slå han, OCH BARA ÅH BARA TRYCkA UT HANS ÖGON!!!!!!!!
Det är SÅ jag känner, jag kan inte säga om det är rätt eller fel att känna så och det kan inte någon annan heller göra, FÖR JAG KÄNNER SÅ PUNKT SLUT.
iallafall så skickade dom ut pappa från SSS, mitt ut i stan, och DÄR mitt i stan så fick han ett anfall och gick upp på ett höghus, han ringde min mamma och sa att han tänkte hoppa, och ta livet av sig. Vi ville inte vara hemma såklart om pappa kom hem, och var i en sån attack. Så vi FLYDDE till min mormor och morfar, där stannade vi tills farmor och farfar hade hittat pappa (dock hade han aldrig hoppat och han levde).
Pappa åkte hem till farmor och farfar som bor i blekinge, och där fick han lugn och ro. Han insåg att han va tvungen tillslut att skriva in sig själv på psyksjukhus, så farmor och farfar hittade ett psykhem i skåne, det var jättefint där, och dom åkte dit, och pappa las in på sjukhuset (som inte var SSS). Men såklart så förklarade inte pappa hela historien för personalen i det sjukhuset i skåne så dom trodde inte att han behövde någon ''tilltittande'' eller någon som var med han när han skulle sova och sånt. Så han fick inte någon uppvaktning, och då den 1 juni 2010 på natten när han var ensam så slog han sönder en spegel, och skar DJUPA sår i armarna och i halsen. Jag är dock säker på att det inte var min pappa som gjorde det utan demonen som bodde i min pappas kropp som fick lite spel. Pappa hade en ''fruktan'' av att dö ensam så efter han hade skurit sig så sprang han ut i korridoren utanför hans rum och föll ner på golvet. Personalen hörde en duns och sprang till honom och försökte stoppa blödningen, men det var för djupa sår. Han låg och blödde i en kvart (akuten var rätt seg, kom inte i tid) och när ambulansen var där hade han redan blivit medvetslös. Dom fösökte väcka honom men det funkade inte. Personalen var där när han blev medvetslös (som tur var) och det sista pappa sa var ''Jag älskar min fru, och mina barn.''
Och sen somnade han in.

(jag var dock inte där när det hände för det var ju i skåne, så jag har bara fått höra hur allt gick till.)
Detta var det värsta som kunde hända mig i hela mitt liv.

Den 1 Juni 2010.
Jag var med emma och michan. Det var en helt vanlig skoldag, jag hade ingen aning om vad som hade hänt.
Helt plötsligt kom det hem två poliser till oss. Michan och emma var tvungna att gå hem för julius (min bror) misstänkte att nånting var fel. Med pappa. Det är ju inte varje dag två poliser kommer hem till en och frågar efter mamma.
Efter en timme så kommer mamma hem. Men inte bara mamma, hela vår släkt kommer hem till oss, Vi samlas i vårt hus och alla grät. Jag förstog inte varför alla grät för jag kunde ju aldrig tänka mig att pappa var död.
Sen sa mamma ''Pappa är död.''
Och jag och mina bröder bara började storgråta, Vi grät i flera timmar och tillslut kunde jag inte stå upp, mina ben bar mig inte för all sorg.
När jag hade slutat gråta lite så ringde jag michan och emma (som var hemma hos emma) och jag sa bara i luren ''Pappa är död.....'' och dom blev helt chokade. Vi gick en LÅNG runda och jag fick berätta allt som hade hänt med pappa.
Det låter som en saga. Det var mitt liv.